emumme

Idag var det dags att åka till läkaren för ett ultraljud, då skulle vi se om några av mina ägg har reagerat på sprutorna. Ett ägg hade reagerat men inte tillräckligt mycket för en insemination. Detta innebär att jag får fortsätta med sprutor till på fredag och då åter åka till läkaren för ett ultraljud till.

Läkaren sa att insemination troligen blir på måndag eller tisdag men det får vi veta på fredag. Jag kommer då få ta en annan sorts spruta för att sätta igång ägglossningen nu under helgen. Detta innebär att jag nog måste berätta för mina föräldrar eftersom jag måste ta sprutan hemma hos dem.

Nu i helgen ska vi nämligen hem till mina föräldrar. På lördagen ska vi till Borensberg för att gå på öppet hus på militärförläggningen som min bror gör lumpen på.

Jag blev hemma idag och i morgon pga smärtan i handen. Just nu blir det pekfingervals på datorn och smärta hela dagen lång och inte vågar man ta någon medicin heller eftersom jag vill bli gravid den här gången.

I torsdags började jag ta hormonsprutor eller ska jag säga vi, eftersom jag gjort illa mig så kan jag inte ta sprutan själv utan behöver hjälp av min man. Detta är inte lätt för den är väldigt trög att trycka av och då rör sig gärna nålen inuti mig och det gör som ni förstår ont.

I onsdags lekte jag med barnen på jobbet när vi var på utflykt. Det skulle jag inte ha gjort för mitt i tagarleken var det något som fick mig att falla. Jag landade på en sandlådekant med lillfingret utanför och resten av fingrarna innanför kanten och till råga på allt hamnade min kropp ovanpå allt. Mina kollegor var snabbt framme och hjälpte mig upp medan mina tårar sprutade ... smärtan var olidlig.

Jag är väldigt envis och eftersom vi bara var två fröknar just denna dag försökte jag hjälpa till trots min onda hand. Försökte byta en bajsblöja men trodde jag skulle gå åt av smärtan så Nadja var tvungen att rycka in och hjälpa mig.

Efter det fiaskot gick jag raka vägen till skolsköterskan och fick där ett stödförband och en kylpåse för att lindra svullnaden.



På eftermiddagen var jag totalt borta, jag kändes febrig och frös och var totalt avskärmad från omvärlden. Det kändes som om jag gick runt i en bubbla. Då först tog jag en panodil för smärtan.

På fredagen åkte jag till akuten efter inrådan från sjukvårdsrådgivningen och där fick jag vänta i ca 6 timmar. Eftersom läkaren var på lunch fick jag gå till röntgen först och sedan följde en enormt lång väntan och kön i väntrummet växte och växte. Till slut fick jag träffa en läkare som sa att inget var brutet utan jag hade troligtvis skadat ledbanden och musklerna i mina två fingrar. Jag fick ett nytt stödförband och fick i uppgift att röra fingrarna men att ta det lugnt i en vecka. Jag kommer dock inte bli bra förrän om 2-3 veckor.



Självklart var det min högra hand som jag skadade så jag har varit och är fortfarande väldigt handikappad och behöver mycket  hjälp. Jag tror det är bäst om jag stannar hemma några dagar från jobbet för jag har enormt ont och om jag är på jobbet vet jag att jag inte kan ta det lugnt utan kommer göra för mycket. Barnen kommer dessutom göra illa mig utan att mena det genom att ta tag i min hand eller springa in i den.

Vissa dagar känns det väldigt svårt att behålla saker som dessa som en hemlighet. Vi tänkte att det skulle bli en överraskning för alla, inte trodde vi att det skulle bli så här svårt och ju längre tiden gick desto svårare blir det att berätta något. Hur berättar man för sina föräldrar att vi inte blir gravida?

Min mamma sa alltid att hon inte ville bli mormor innan hon blivit femtio år, det blev hon för en vecka sedan! Hon fick som hon ville men inte jag! Vi har försökt ända sedan maj 2007 och nu har det äntligen börjat hända saker på utredningsfronten. Har precis genomfört en HSSG (hysterosalpingografi) och nästa steg blir en IUI (intrauterin insemination) i kombination med hormonsprutor.

Vissa gånger önskar jag att de skulle ställa frågan rakt ut eller att jag skulle kunna berätta det.

Vissa misstag har vi gjort. Mamma skulle sova över en vardag hos oss och vi åkte tidigt till jobbet jag och min man. När vi återvände hem tillsammans med mamma upptäckte jag att brevet om att vi båda två skulle undersökas på reproduktionskliniken satt på kylskåpet. Har mamma sett detta eller inte?

En annan gång var när vi skulle flytta, min svåger hjälpte oss och en dag senare även mina svärföräldrar. När jag började packa upp en del lådor där min svåger slängt ner saker i, upptäckte jag informationsbladet inför min mans spermaprov samt alla telefonnummer vi behöver till kliniken.

Några vet men inte familjen, det är alltid svårast att prata om detta med de som står närmast oss. Tack för att jag har min svågers sambo Johanna, hon är den närmaste familjen som vet.

Men svårast av allt är nog ändå att alla andra just nu får bebisar, de ploppar ut från höger och vänster hur många som helst.

Det är inte en så konstig fråga som man kan tro. Det är inte lätt att bli gravid, det kan jag tala om för er alla. Egentligen så är det en väldigt liten procentuell chans att bli med barn, därför är det ganska häftigt att en del blir med barn om de bara tittar på varandra medan andra får kämpa sig blå.

Det är dessutom rätt mycket diskriminering när folk får veta att man inte lyckas bli gravid, då kommer kommentarer som "men det tar lite tid förstår du" eller  "du har all tid i världen" bara för att man är ung.

Ett faktum är att även om jag är ung ("bara" 25) så känns det lika jobbigt för mig varje gång jag upptäcker att vi inte lyckats som det är för någon som är i 40 års åldern. Känslorna är desamma för alla och jag önskar inte att någon ska behöva våndas på detta sätt.

Så detta är att blogga, vilket ståhej det har varit om det. Egentligen är det ju bara som en dagbok på internet.